Det duggregnar lätt när vi går från Hötorget och ner mot Gamla Brogatan där perukspecialisterna ligger. Jag känner fjärilar i magen och är inte riktigt laddad för detta idag, men det måste bara göras. Jag hoppas hitta en peruk som känns bra, som känns som jag. Hur nu det ska gå till?

När vår goda vän Maria läste mitt blogginlägg om att jag rakat bort håret tog hon genast kontakt med mig och erbjöd sig att boka en tid och följa med till Stockholms bästa perukbutik. Maria är frisör & konstnär till yrket och har ett öga som få att se vad man passar i och vad som blir mest naturligt. Eftersom hon stylat mitt hår tidigare och känner mig som person, så känns det väldigt tryggt att ha henne med idag ❤️

Maria är redan på plats när vi kliver in genom dörren. Jag tar av mig hatten och slår mig ner i frisörstolen. Victoria som ska ta hand om mig kommer in och hälsar på oss. Maria och Victoria diskuterar färgalternativ och hårlängder och utgår från den 3-åriga Bangkokbild jag hade på bloggen för en tid sen, där jag var nöjd med mitt hår. När Victoria vet lite mer om vad vi är ute efter går hon ner i peruklagret och börjar leta efter bra alternativ...

Patrick får ett långt telefonsamtal och går iväg ett tag och Maria & jag pratar en lång stund om livet, mig och hennes årliga sommarvistelse på Öland, då hon bara ägnar sig åt målande och nya konstverk. Hon beskriver det så vackert, hur hon hoppar upp på sin Ica-hyrda cykel efter frukosten i sin lilla hyrda stuga om morgnarna, trampar iväg med vackra svajande ängar på sidorna av vägen tills hon kommer fram till de stora ladorna där hennes kreativitet får leva fritt och hon får gå loss på de stora vita dukarna...

Victoria kommer uppför trappan med en

trave askar i händerna och ser nöjd ut. Hon förklarar att vi är ute efter två saker, färg på peruken och längd/tjocklek på håret. Färg på peruken är nog viktigast att hitta, för eftersom peruken är gjord av äkta hår kan man ju styla/klippa till den som man vill sen.

Jag kan inte tro mina ögon när Victoria varsamt sätter på mig den första peruken hon har valt ut till mig. Jag ser mig själv i spegeln och flämtar till. Det är svårt att hålla tillbaka tårarna. Det ser precis ut som den hårfärg jag hade för flera år sen, när jag var frisk, före allt det här med cancern började. Det ser precis ut som JAG i spegeln. Jag har glömt hur jag ser ut med hår, blont hår, långt hår, mycket hår. Jag tittar på Maria och hon ler stort mot mig och nickar. Färgen är perfekt, säger hon. Hon jämför håret mot mina ögonbryn och konstaterar att det är en perfect match!

Vi provar flera andra blonda peruker i olika nyanser & längder, men vi kommer hela tiden tillbaka till den första. Den känns helt klart som min peruk, utan tvivel. När vi bestämt oss för den känner Victoria hur den känns på mitt huvud och hon konstaterar att den behöver sys in lite i nacken för att sitta perfekt på mig. Hon kilar iväg igen för att sy in den och Maria & jag pratar mer om det sköna livet. Det är så lätt att prata med Maria, det finns liksom inget som står i vägen för djupa samtal, vi djupdyker direkt och jag älskar det ❤️

Victoria kommer tillbaka och nu sitter peruken verkligen perfekt! Det känns inte ens som att jag har en peruk på mig... Jag sitter i frisörstolen och lyssnar på hur

Maria & Victoria diskuterar hur de skall klippa och styla mitt nya hår. Jag blir så lycklig när Maria säger: ”Pernilla skall inte ha några romantiska lockar, hon ska ha det tufft uppklippt lite överallt och lite udda hårflikar framtill som fladdrar coolt omkring hennes ansikte när hon går, precis som hon är.” Maria, som friserat kungligheter & kändisar från världens alla hörn genom åren, ser mig sitta här i frisörstolen med en enda önskan, att få känna mig som mig själv med tufft och lite bångstyrigt hår, såsom jag alltid haft, och hon ser det. Hon ser m i g. Det är inte fråga om att få en så ”fin” peruk som möjligt, med lockar & krusiduller, utan en som är så lika Pernilla som möjligt. Det förstår hon ❤️

Jag blir klippt med tuffa testar lite här & där och håret tunnas ut baktill eftersom jag inte känner mig bekväm med att ha för tjockt hår. Jag är inte van vid det. Jag får mycket information om hur jag ska tvätta och handskas med peruken [väldigt mycket info att ta in på en gång för en hjärntrött skallis] och sen tar vi avsked.

Vi går ut på gatan igen, många timmar senare, och solen tittar fram bland molnen. Jag ler. Jag kan inte sluta le. För första gången på väldigt länge känner jag mig vacker. Jag känner mig så lätt om hjärtat och alla bekymmer känns så långt borta. Just nu känns det faktiskt så. Jag har min nya peruk [eller ska jag kanske säga frisyr] på och känner hur den svaga vinden leker med mina nya hårtestar som smeker min kind. Var det så här det kändes att ha längre hår? Det har jag nog glömt, men jag älskar känslan och känner mig så levande igen...

[Den här bilden tog Patrick av mig direkt vi klev ut ur perukbutiken. Jag kunde inte ta den av mig!]

[Igår, lördag]

Jag ligger och tittar ut genom det lilla halvmånefönstret i vårt sovrum på andra våningen. Det är tidig morgon och mulet ute och det har precis kommit en störtskur. Det är så befriande med regn. Det är något som lossnar inom mig när det regnar. Jag kan andas ut. Det har varit så ända sen min bror dog. Då trodde jag inte att solen kunde skina på mig igen. Jag kunde inte förstå att det kunde bli en solig, varm dag inom snar framtid. Men det blev det, tids nog...

Jag ligger i sängen och samlar mina tankar. Jag gläds över dagen som väntar, men oroar mig över illamåendet som slagit rot redan nu från morgonen. Jag kravlar mig upp ur sängen och äter en snabb frukost. Jag sätter igång med det sista städandet & fixandet som är kvar. Klockan 14 kommer gästerna.

Det är en glädjens dag idag! Vi ska fira Cornelias studentexamen med våra släktingar & vänner. Jag känner mig lite nervös, jag vet inte riktigt varför. Kanske för att jag inte träffat de flesta på ett par år, kanske för att jag känner mig lite annorlunda i stora sammanhang efter strålningen eller kanske för att ingen sett mig i min nya peruk förrän idag.

Cornelia har fixat allt det söta till kakbordet själv och bakat i flera dagar och vi plockar fram våra finaste kakfat & våningsfat i silver, de som vi bara tar fram vid riktigt högtidliga fester. Jag ser henne stå där i köket, förväntansfull & lycklig. Hennes nyslingade ljusa hår döljer hennes ansikte, men jag känner att hon ler. Hon plockar varsamt bland de ljusrosa macronerna hon bakade sent igår kväll och placerar dem med omsorg på det höga våningsfatet, varvat med vackra physalis frukter...

En timme före gästerna anländer känner jag mig lite yr, så i stället för att sminka mig och göra mig fin inför festen tar jag en snabbdusch och kryper ner i sängen under täcket. Kudden känns så sval mot mitt skalliga huvud. Jag har inte riktigt vant mig vid den känslan ännu och blir lika förvånad varje gång, men det känns skönt.

Jag somnar inte, men ligger och vilar och lyssnar till det härliga sorlet som kommer där nerifrån. Allt det som lämnats till sista minuten fixar dom där nere i köket nu; familjen, Patricks syster, barnens kusin Julia och en av våra allra bästa vänner. De säger åt mig att jag bara ska njuta idag, inte oroa mig för något, de fixar allt. Alla är så snälla mot mig. Jag ligger kvar under täcket tills jag hör de första gästerna komma in genom dörren, först då drar jag på mig den glittriga, småblommiga långklänningen och går barfota nerför trappan för att ta emot alla som vill fira vår Cornelia idag ❤️

Det blir en oförglömlig festdag! Släktingar droppar in hela dagen och på kvällen kommer både Cornelias och våra vänner för att fira med oss och festen fortsätter... Länge. Jag är överväldigad av all kärlek vi får ta emot och trots att jag är mycket trött vill jag envist sitta kvar vid det stora festbordet. Bubbel fylls på i glasen, skratten ekar och jag vill bara stanna tiden. Ungdomarna drar så småningom ut på stan, men vi äldre fortsätter festen som om det inte kom en morgondag. Jag älskar sådana fester. Jag sitter och lyssnar på allas prat och iakttar våra vänner när de skrattar & gestikulerar. Jag tycker så himla mycket om dem, var och en ❤️

Jag märker att jag sitter ganska tyst vid bordet, vilket inte är likt mig. Jag brukar vara en av de högljudda på våra fester, den som gestikulerar vilt vid bordet när hon pratar, men inte idag. Inte längre. Jag tänker lite långsammare nu och hinner inte riktigt med i diskussionerna. När någon frågar något av mig inför alla blir jag osäker och hittar inte riktigt orden. Men det gör inget. Jag är inte ledsen för det. Jag blir bara själv förvånad över ”min nya roll” kring festbordet, som lyssnare. Jag har förändrats lite, men mina vänner är de samma och det känns tryggt.

Klockan är närmare 3 innan våra vänner traskar hemåt i sommarnatten. Det är fuktigt & dimmigt ute och jag är glad över att få krypa ner i vår sköna säng. Jag beundrar mig själv för att jag orkade hänga med hela långa dagen, kvällen & natten och jag vet inte riktigt varifrån jag fick den energin? Jo, det vet jag. Från allas varma Kärlek ❤️

Jag möter henne på Mässkärs brygga i den österbottniska skärgården. Vi är ute med båten en vacker kväll och jag är på väg i land. Hon är som vanligt väldigt solbränd och har nog levt i sin bikini hela sommaren, eftersom hon är så jämnbrun. Hon håller sin dotter i sin famn. Dottern ser ut som en söt liten docka i sin vita klänning & solhatt med spetsdetaljer. Jag blir glad över att hon skyddar sitt barn med kläder.

Det är något år sen vi sågs, så vi pratar lite om ditt & datt innan vi kommer in på min cancer. Det är oundvikligt att prata om något annat med dem jag möter i min hemstad numera. Jag har ju valt att blogga om min sjukdom och vara öppen med den och då är baksidan att hela vår stad och många fler därtill känner till min historia . Jag har blivit van vid att svara på frågor om min hudcancer och jag är glad över att folk är intresserade och har frågor för på så vis får jag ju förmedla mitt viktiga budskap som jag brinner för.

Hon säger att hon läser min blogg sporadiskt, men att hon inte riktigt har förstått alla delar av min sjukdom. Det blir ett långt samtal med många frågor från hennes sida och jag förklarar så gott jag kan och beskriver t o m jobbiga ingrepp jag varit med om för henne [eftersom hon frågar och vill veta].

Efter en halvtimme säger jag att jag tyvärr måste gå vidare och tackar för vår pratstund. Då säger hon med tydlig röst [efter allt jag berättat för henne om malignt melanom, jobbiga operationer etc]:

-Men man vill ju bli brun!

Det är som om luften går ur mig, bokstavligen. Har hon inte lyssnat på nånting jag sagt? Har inte mina cancerupplevelser varit tillräckligt bedrövliga & skrämmande? Det var ju hon som ville veta, hon som frågade. Det känns som om jag vikit ut mig och blottat hela mitt liv - för vad? Ingenting!

Jag blir så otroligt sårad & ledsen och jag mumlar något otydligt till henne och går därifrån. Tårarna bränner bakom ögonlocken och jag börjar storgråta. Jag kan inte stoppa gråten, jag blir så genuint ledsen. Jag gråter länge.

När jag går tillbaka till vår båt, som ligger förtöjd längst ut på bryggan, är jag tillbaka i verkligheten igen och då slår det mig! Jag får en riktig aha-upplevelse. Det är det här jag ska jobba för. Det är ju personer som hon som är min målgrupp. Precis de. Men för att nå henne och många andra måste vårt skönhetsideal av idag förändras. Det måste börja anses vara lika ”fräscht” och ”hälsosamt” att vara ljusare i hyn som solbränd - och dit har vi långt kvar. Men jag tycker mig ändå börja märka en liten förändring bland solvanor, om än en mikroskopisk sådan, och det är bra!

Jag blev så glad över den positiva responsen jag fick av er läsare efter mitt senaste blogginlägg! Många har tagit kontakt med mig och bett mig rekommendera solkrämer och dela med mig av de krämer jag använder. Det kommer jag också att göra mycket snart, men jag känner ett stort ansvar över att få alla faktauppgifter rätt, så just nu håller jag på att studera den senaste forskningen från Göteborgs Universitet där det framgår vilka ämnen en solkräm inte bör innehålla för att vara trygg. Så tack underbara ni för att detta är viktigt för er - nu får jag tack vare er lära mig massor med nytt ❤️

Ha en härlig fredag!

Med kärlek,
Pernilla

[Bilden är tagen förra sommaren på en av mina favoritbryggor, vid Björkhaga Strandby på Gotland]