Jag har så mycket att vara tacksam över. Att så många av er läser min blogg och följer mig på min tuffa resa är så fantastiskt!

Men jag är så dålig på att svara på era kommentarer. Jag skäms! Saken är den att jag lägger mycket tid & energi på varje blogginlägg och när det ligger ute är jag så slut att jag inte orkar kommentera allt det fina ni skriver, och sen lämnar det bara...

Orsaken till att det tar så lång tid för mig att skriva ett inlägg är att min hjärna fortfarande har svårt att hitta tangenterna på en dator, det känns som att de ligger så långt ifrån varandra på tangentbordet och det flyter inte. Sen min hjärnoperation för drygt ett år sen skriver jag ALLT på min lilla iphone! Till och med boken jag skriver just nu skrivs i min telefons ”anteckningar”. Jag tror faktiskt att det är ganska unikt, men för mig har det inte varit ett val. Det har varit en nödvändighet för att något alls skall bli skrivet.

Så det är orsaken till att ni inte får svar på era kommentarer just nu, men ni skall veta att jag läser dem med glädje! Varenda en och många gånger om... Tack för att ni orkar fortsätta lämna så fina ord på min blogg . Tack för att ni finns ❤️

[När jag öppnade facebook i morse fanns ett minne där från Koh Lanta och våra tjejer på stranden för 4 år sen. Jag blev så varm i hjärtat och kände att jag ville dela bilden med er]

Jag bröt ihop hos Susanna i tisdags. Jag märkte redan när jag vaknade att jag var i obalans och att det var svårt att tänka positivt. Allt hon lärt mig och guidat mig igenom var som bortblåst och jag famlade i mörker. Jag undrar om jag lät allt jobbigt komma fram just den morgonen, för att jag visste att jag skulle få träffa henne kl 11.

Jag väntar på bussen i regnet. Humöret matchar vädret idag och allt känns grått & trist. Jag kliver på buss nr 3 till Karolinska Norra och går den sista biten uppför backen. Den svarta asfalten glänser av nattens regn och höstgula löv har klibbat sig fast på vägen där jag går. Det är ganska vackert, ändå.

Jag tar hissen upp till fjärde våningen och sätter mig i väntrummet och väntar. Jag tar av mig den våta mössan och märker att de som sitter i väntrummet ryggar till. Jag glömmer för en stund att jag ju är skallig och lämnade peruken hemma idag. Jag ler mot killen mittemot som verkar besvärad, han sänker blicken i golvet. Jag börjar bli van. Jag har försonats med hur jag ser ut utan hår och har inte använt min peruk på flera veckor. Jag glömmer bort att omgivningen inte är där jag befinner mig...

Susanna kommer ut genom dörren och först känner inte hon igen mig heller. Hon söker runt med blicken en stund tills hon ser mig och spricker upp i ett leende. Hon frågar hur det känns att visa mig skallig inför omgivningen och jag berättar att det känns okej. Jag möts av många fler leenden än vanligt och jag gillar det.

När hon frågar mig hur jag mår börjar jag gråta. Jag berättar att jag haft ett par jobbiga veckor med tvivel och rädsla. Jag tycks ha tappat den tillit för livet som hon & jag byggt upp tillsammans och jag behöver hennes vägledning igen. Hon räcker mig en näsduk och nickar förstående. Vi sitter tysta en stund och jag ser att hon funderar.

Hon lutar sig framåt mot mig, sträcker ut sina händer och formar dem som två skålar. Hon förklarar för mig att i den ena skålen finns allt det jobbiga, i mitt fall cancern. I den andra skålen finns Livet. Jag måste jobba för att livet skall väga tyngst, för att det skall vara det viktigaste. Det kommer inte av sig självt. Jag skall låta det jobbiga komma fram när det behövs, men bara korta utvalda stunder, styrda av mig själv. Det har jag verktyg för nu, tack vare henne.

Den största delen av tiden skall jag fokusera på att leva här & nu, samla på fina stunder som tillför mig glädje & tillfredsställelse. Vågskålen med Livet skall alltid väga mycket tyngre än skålen med mina problem. Jag får inte fokusera för länge på problemen, jag måste acceptera fakta och gå vidare. I mitt fall kan jag inte påverka problemet, dvs sjukdomen, så jag konstaterar att den finns och är svår, men sen måste jag låta livet ta över igen.

Hon påminner mig om att rädslor bara är tankar. Det jag är rädd för kan vi inte veta om blir sanning eller ej, så därför får jag inte lägga energi på det nu.

Jag går till bussen med lätta steg och det känns så mycket bättre än när jag åkte hemifrån ❤️

[Bilden är från vår strand på Lanta]

[Igår, lördag]

Jag vaknar av att solens tidiga strålar leker i mitt ansikte. Jag ler och minns var jag befinner mig. Det är en speciell känsla att vakna upp i en studielägenhet. Tystnaden, de välbekanta dofterna av våra tjejer och lugnet som råder tidigt en lördag morgon.

Resten av familjen vaknar så småningom och efter frukosten ställer de sig iväg på ett roligt förmiddagsäventyr i Malmö. Jag känner mig ännu inte så snabbtänkt och fysisk som man nog behöver vara för att råna en bank så jag stannar hemma i stället och tar en promenad i solen.

Jag promenerar sakta i ett underbart höstkrispigt Lund och bestämmer mig för att gå in till stan. Gatorna är folktomma så här tidigt på morgonen och med tanke på hur livat det var på stan igår kväll när vi var ute och åt så är nog Lundstudenterna hemma idag och sover ut.

Jag går Dalagatan fram och njuter av stillheten, passerar små sneda charmiga stenhus i olika färger och tänker tillbaka på min egen studietid. Jag gläds åt många fina minnen som dyker upp. Studiekompisar jag inte träffat på länge, roliga episoder och miljöer jag nästan glömt...

Jag går förbi Göteborgs Nations nattklubb och drömmer mig tillbaka till hösten 1993 när jag själv började studera i Vasa och dansgolven på nattklubbarna var våra vardagsrum. Det är svårt att låta bli att le åt de ljuvliga minnena.

Jag går en sväng förbi Mårtenstorget som är smockfullt med försäljare och jag går omkring och bara njuter av det fina vädret medan jag kollar in utbudet. Jag tar sikte på Akademibokhandeln och styr stegen dit. Jag tycker om denna bokhandel i Lund eftersom de huserar i gamla charmiga lokaler och inredningen har bevarats väl med gamla bokhyllor i äkta trä. Jag går långsamt mellan hyllorna och sveper försiktigt med fingret över bokryggarna. Jag studerar bokomslagen och undrar vilka böcker jag själv skulle köpa baserat endast på omslagen? Jag märker att jag låter drömmen om min egen bok vara levande genom andras verk och jag blir glad inombords ❤️

Vid lunchtid kommer resten av familjen tillbaka från Malmö. Alla känner för att göra olika saker så Bianca & jag möter upp på stan och kör en mysig sushilunch tillsammans. Jag är inne i en period där jag har väldigt svårt för att få ner mat och det blir mest soppor, men sushi med avocado går bra.

På eftermiddagen samlas vi igen och vi kör Friends charader där man ska gissa vilken scen ur Friends som visas, ett spel som C fick till födelsedagen. Det blir många skratt och jag känner hur förlösande & välgörande det är för mig. Jag behöver få känna mig normal och leva förutsättningslöst jag också, precis som alla andra får hela tiden, utan att ens reflektera över det. Till kvällen gör tjejerna sig redo för två olika korridorsfester och jag njuter av att iaktta dem när de gör sig klara. Att få vara med och uppleva detta igen på sidan om är underbart för mig som var en liten partypingla själv när jag var yngre...

Idag är snart över men det har varit en av de bättre dagarna på länge och det har jag att vara tacksam för ❤️

[Bilden är 2 år gammal]