Bara att acceptera?


En natt i förra veckan drömde jag att jag var på en väldigt ljus, vit, varm och klinisk plats. Jag befann mig i en oändligt lång korridor och kände på mig att jag skulle vända mig om. Jag stod bredvid en kvinna som var klädd i heltäckande vit skyddsdräkt med en genomskinlig pansarhjälm med transparent visir nerfällt framför ansiktet, för att skydda sig mot mig kändes det som. Hon log varmt mot mig. Precis när hon skulle röra vid mig vaknade jag kallsvettig och andades ut. Jag hann tänka "Vilken tur, det var bara en mardröm, jag har ju inte cancer längre". Men så kom jag på att det har jag ju visst det, åhh... Denna obeskrivbara känsla av besvikelse & uppgivenhet jag känner de gånger det kommer över mig att jag faktiskt i detta nu har cancer i kroppen.

Det är mycket jag tål och kan acceptera. Jag har varit med om många ingrepp de senaste åren och har tacksamt märkt att jag har hög smärttröskel. Jag har blivit mer van vid sjukhusmiljöer, om man nu någonsin kan bli helt van vid det?

Jag kan acceptera att man tar prover och sticker mig här & där allt som oftast. Jag kan acceptera smärtan jag känner när de "gräver" mig i armvecken för att hitta bättre vener att sticka in kanylerna i. Jag kan acceptera att jag ligger naken & utblottad flera gånger om året på en kall brits för att specialister igen en gång ska undersöka hela min kropp och mina märken. Jag kan acceptera att bli insprutad med röntgenvätskor, isotoper och radioaktiva ämnen. Jag kan acceptera att de skickar in mig i den trånga, vita tunneln och ber mig ligga orörlig i en halvtimme, undrandes vad de månne kan hitta. Jag kan acceptera att jag aldrig mer kan sola och kommer att vara blek resten av livet, det bekommer mig inte det minsta.

Men jag kan inte acceptera att jag har och har haft cancer. Jag kan bara inte det. Jag försöker verkligen ta in det och förlika mig med det, men det går bara inte. Hur ska jag nånsin kunna det? Hur ska jag göra? Jag vet inte. Allt annat jobbigt jag varit med om i livet har jag accepterat och lärt mig leva med, men inte cancern. Jag får väl nöja mig med att det tar den tid det tar och att det kommer att ta mycket längre tid än jag önskar, men det känns så svårt att inte komma vidare.

Jag läste ett inlägg för en tid sen som var skrivet av en kvinna som hade bröstcancer för många år sen och som varit tumörfri sen dess. Hon beskrev det så bra och det är precis så här jag känner det. Hon skrev: "Ja, jag är tumörfri idag och har varit det i många år, men jag är inte cancerfri. Cancerfri kommer jag aldrig att bli..."

Cancern gör något med oss och vi som har haft cancer får ofta en ny livssyn & nya levnadsvanor. Vi får en ny tideräkning, en ny början, precis som när någon närstående till oss gått bort, dvs det blir en tydlig gränsdragning mellan Före och Efter. Cancer framkallar så mycket oro & ängslan. Rädslan för att den skall komma tillbaka kommer nog alltid att finnas där. Därför kommer inte heller jag att någonsin bli cancerfri. Det måste jag lära mig att leva med och acceptera. Tumörfri är jag efter varje tumör de opererar bort och känslan av att vara tumörfri är underbar, men cancerfri kommer jag aldrig att bli ...


[Cornelia tog denna bild av mig för 2 år sen, en stormig & regnig dag på Lanta. Vemodet jag känner idag passar bra in med bilden, men vemod kan faktiskt också vara vackert ibland ❤️]








Gillar

Kommentarer