En liten pepparkaka...

Hej fina läsare ❤️

Jag hoppas ni har det bra. Jag har inte alls mått bra den senaste veckan och har kämpat med svåra biverkningar av min behandling såsom hög feber & jobbiga kräkningar, men idag vaknade jag feberfri! Julen tycks bli annorlunda för oss även i år eftersom vi inte hunnit förbereda någonting då alla i familjen har tagit hand om mig, men vill du veta en hemlighet? Julen kommer till oss ändå! Den kommer till alla som vill ta emot den, oberoende av om du har städat eller inte, fixat eller donat... Det är det som är det fina med den. Jag önskar så att fler kunde inse det ❤️

Idag vill jag dela med mig av en text som jag skrev för ganska exakt ett år sen och jag hoppas att den kan få någon att stanna upp i julstressen och se en medmänniska som behöver lite extra kärlek i jul.

[December 2018]

Jag sätter mig ner på den fulla bussen hem från vår butik i Nacka Forum och pustar ut. Det är fredag kväll, klockan är 20.30 och jag är helt slut, utarbetad och orolig för min cancer. Jag är nedstämd och har känt mig nere en längre tid. Jag sitter och stirrar ut genom fönstret och betraktar den mörka regniga decemberkvällen. Tårarna tränger fram bakom mina trötta ögonlock och jag mår så dåligt. Jag känner mig sliten & utarbetad och vill bara hem och sova så att jag orkar med nästa jobbdag...

Mittemot mig i bussen sitter en utländsk familj med en mamma och två små tjejer. Den ena flickan, som nog är lite yngre, sitter mittemot mig och iakttar mig hela tiden. Hon ser bekymrad ut och släpper mig inte med blicken. Mina tårar rinner nerför mina kinder när jag tittar ut genom fönstret och jag kan inte stoppa dem. Jag har kämpat emot dem hela dagen när jag varit bland kunder, men nu går det inte att hålla dem tillbaka längre. Den lilla flickan mittemot, jag gissar att hon är fyra, vänder huvudet på sned och söker min blick. Det känns som om hon tycker synd om mig och gör allt för att möta min blick. Jag ser henne treva efter något i en vit plastpåse på golvet med sin lilla hand och hon tar upp en burk med pepparkakor. Hon tittar frågande på sin mamma som ler nickande till klartecken och flickan öppnar varsamt burken, väljer med omsorg ut en pepparkaka och räcker fram den till mig ur sin lilla hand...

Jag känner hur mitt hjärta smälter, men undrar om jag kan ta emot kakan med tanke på smittorisken. Jag vill inte riskera något nu, samtidigt som jag inte vill tacka nej till detta godhjärtade barn som sett mina tårar och vill göra vad hon kan för att trösta mig...

Jag sträcker fram handen, tvingar fram ett leende och tar emot den hjärtformade pepparkakan. Flickan spricker upp i ett stort leende och jag för kakan till munnen. Jag tackar henne och säger att kakan är väldigt god och hon verkar mycket nöjd...

Barn ser så mycket mer än vi vuxna ser. Ibland ser vi nog samma saker, men det är barnen som reagerar & agerar. Vi vuxna har så lätt för att vända bort blicken och ignorera. Nästa gång jag ser en ledsen medmänniska på bussen, tunnelbanan eller i matbutiken skall jag också flytta mig lite närmare och fråga hur hen mår ❤️

[Bilden är tagen från Mr French magiska julbord i Gamla Stan - det bästa julbordet på restaurang som jag någonsin upplevt]

  • Livet
  • 11 767 visningar

Gillar

Kommentarer

oliviamalm
oliviamalm ,
Hoppas att du mår bättre snart och krya på dig! 😊
nouw.com/oliviamalm
Johannagrahn
Johannagrahn,
Så fint 😭❤
nouw.com/johannagrahn
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229