Ett viktigt möte

[Igår, tisdag. Mamma & pappa är hos oss i Stockholm i 8 dagar för att hjälpa mig med det jag behöver och de följde med mig på ett viktigt möte igår ❤️]

En gentleman släpper in mig genom dörren med otaliga kodlås och jag kliver in på deras kontor. Jag är tidig och slår mig ner i en av de moderna, ljusbruna lädersofforna utan varken arm- eller ryggstöd. Jag tar av mig halsduken & mössan och sätter ner dem i min svarta läderväska. Jag öppnar upp min långa svarta yllekappa och sträcker på benen. Det är ännu 15 minuter kvar till vårt möte...

På det runda glasbordet i guld framför mig står en stor gråbeige keramikvas. Långa magnoliakvistar i rosa nyanser spretar åt alla håll och jag kan inte bestämma mig för om de är äkta eller fake. Någon har hängt ett par aprikosfärgade pappersbollar på magnoliakvistarna och de stör mig lite, för kvistarna är så vackra som de är.

Jag tittar mig runt i rummet och blicken dras mot de stora ljusa fönstren som vätter mot innergården. På utsidan hörs det vanliga sorlet från gatan med bilar i bakgrunden som accelererar när det blir grönt ljus. Allt i det stora rummet är tyst och stilla. Receptionen med den tomma gröna disken är obemannad och jag tänker att receptionisten nog dröjt sig kvar en stund i kafferummet över en god kopp kaffe och måhända en färsk semla från grannbageriet.

Man hinner tänka mycket på en kvart. Jag insuper den vackra miljön framför mig in i minsta detalj ännu en gång och beundrar magnoliakvistarna i vasen på bordet. Tänk om jag satt här och var frisk - hur skulle det kännas? Vad skulle jag tänka på då? Skulle jag ta in den vackra miljön som jag befinner mig i lika noggrannt som nu? Jag tror inte det.

Mycket har min cancer gett mig och Nuet har jag lärt mig att njuta av varje liten stund, men inte önskar jag mig denna hemska sjukdom för det. Jag mår plötsligt lite illa mitt i allt det vackra, jag blir ledsen och det gör ont. Jag känner mig så ensam i allt detta skrämmande.

Jag blir avbruten i mina tankar och ser honom komma gående emot mig genom glasdörrarna. Jag skakar av mig de melankoliska känslorna och tvingar fram ett leende. Jag är här nu och det är som det är. Mötet kan börja...

[Bilden är från min fina skrivlya som jag lånat ibland]

  • Livet
  • 10 227 visningar

Gillar

Kommentarer

Nina Sandström
Nina Sandström,
Följer med din resa och förstår till en del vad du går igenom.❤

Jag diagnostiserades bröscancer på hösten och 2019. Hade spridit sig till skelettet. Blev inga behandligar annat än bromsmedicin, tre veckor medicinering och sen paus igen en vecka för att sen igen börja om från början. Mår ändå relativt bra men vet inget om mina framtida utsikter. Lever en dag i taget och tar vara på varje sekund. Har framtidsplaner vilket jag fortsätter med.

Träffade din mamma när jag gjorde ett ärende i staden och vi stannade och pratade en stund. Hon frågade om jag följde din blogg.
Läste den redan innan jag visste att jag hade cancer men när jag själv fick diagnosen klarade jag inte av att läsa på ett bra tag.. Allt måste då smälta in sakta och accepteras. Nu följer jag med igen.

Idag lever jag rätt så normalt, förutom att jag inte jobbar. Saknar det enormt och mina fina arbetskamrater. Vi hade så många roliga stunder och skrattade ibland så tårarna rann. Jag besöker dem emellanåt och de har varit och hälsat på mig.

Jag hoppas innerligt att du ska få må bra och att du får all hjälp.

Vi kämpar vidare Pernilla!


Många varma kramar till dej❤
Nina Sandström
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229