Livet i en vågskål


Jag bröt ihop hos Susanna i tisdags. Jag märkte redan när jag vaknade att jag var i obalans och att det var svårt att tänka positivt. Allt hon lärt mig och guidat mig igenom var som bortblåst och jag famlade i mörker. Jag undrar om jag lät allt jobbigt komma fram just den morgonen, för att jag visste att jag skulle få träffa henne kl 11.

Jag väntar på bussen i regnet. Humöret matchar vädret idag och allt känns grått & trist. Jag kliver på buss nr 3 till Karolinska Norra och går den sista biten uppför backen. Den svarta asfalten glänser av nattens regn och höstgula löv har klibbat sig fast på vägen där jag går. Det är ganska vackert, ändå.

Jag tar hissen upp till fjärde våningen och sätter mig i väntrummet och väntar. Jag tar av mig den våta mössan och märker att de som sitter i väntrummet ryggar till. Jag glömmer för en stund att jag ju är skallig och lämnade peruken hemma idag. Jag ler mot killen mittemot som verkar besvärad, han sänker blicken i golvet. Jag börjar bli van. Jag har försonats med hur jag ser ut utan hår och har inte använt min peruk på flera veckor. Jag glömmer bort att omgivningen inte är där jag befinner mig...

Susanna kommer ut genom dörren och först känner inte hon igen mig heller. Hon söker runt med blicken en stund tills hon ser mig och spricker upp i ett leende. Hon frågar hur det känns att visa mig skallig inför omgivningen och jag berättar att det känns okej. Jag möts av många fler leenden än vanligt och jag gillar det.

När hon frågar mig hur jag mår börjar jag gråta. Jag berättar att jag haft ett par jobbiga veckor med tvivel och rädsla. Jag tycks ha tappat den tillit för livet som hon & jag byggt upp tillsammans och jag behöver hennes vägledning igen. Hon räcker mig en näsduk och nickar förstående. Vi sitter tysta en stund och jag ser att hon funderar.

Hon lutar sig framåt mot mig, sträcker ut sina händer och formar dem som två skålar. Hon förklarar för mig att i den ena skålen finns allt det jobbiga, i mitt fall cancern. I den andra skålen finns Livet. Jag måste jobba för att livet skall väga tyngst, för att det skall vara det viktigaste. Det kommer inte av sig självt. Jag skall låta det jobbiga komma fram när det behövs, men bara korta utvalda stunder, styrda av mig själv. Det har jag verktyg för nu, tack vare henne.

Den största delen av tiden skall jag fokusera på att leva här & nu, samla på fina stunder som tillför mig glädje & tillfredsställelse. Vågskålen med Livet skall alltid väga mycket tyngre än skålen med mina problem. Jag får inte fokusera för länge på problemen, jag måste acceptera fakta och gå vidare. I mitt fall kan jag inte påverka problemet, dvs sjukdomen, så jag konstaterar att den finns och är svår, men sen måste jag låta livet ta över igen.

Hon påminner mig om att rädslor bara är tankar. Det jag är rädd för kan vi inte veta om blir sanning eller ej, så därför får jag inte lägga energi på det nu.

Jag går till bussen med lätta steg och det känns så mycket bättre än när jag åkte hemifrån ❤️

[Bilden är från vår strand på Lanta]


Gillar

Kommentarer

Johannagrahn
Johannagrahn,

❤️❤️❤️❤️

nouw.com/johannagrahn
lindaviktoriaaa