Om du fick 4 dagar på en ö?

Ja, vad tror du att du skulle göra då? Om du blev nerdroppad i ett härligt paradis imorgon och fyra dagar framåt, vad skulle du göra där, alldeles ensam? Skulle du få långtråkigt? Skulle du bara sova eller lapa sol hela dagarna? Skulle du gå långa strandpromenader i den ljusa sanden och plocka snäckor eller ligga under en svalkande palm och avverka en hög trave böcker? Kanske skriva?

Jag får pröva detta nu! Om 4 dagar vet jag vad jag gör av min tid när jag är helt ensam på en härlig plats. När ingen eller inget stör mig. Visst låter det som en härlig utmaning? Patrick ville att jag skulle få umgås med mig själv och mina tankar & drömmar i några dagar efter att de andra rest hem. Han ville ge den möjligheten, den gåvan, till mig. Jag skall bara leva i nuet och inte följa klockan [jag vill testa leva helt utan klocka]. Jag vill följa det som känns rätt i kroppen för stunden. Det blir min egen lilla paradisresa som kommer att styras av mina innersta behov. Patrick tror att detta kommer att göra mig gott och jag kan bara hålla med. Det är den finaste gåva jag nånsin fått och jag vill förvalta den väl ❤️

Att sova tills jag vaknar om morgnarna. Äta när jag blir hungrig & dricka när jag är törstig. Vila när jag är trött, sova om så behövs, oavsett tid på dygnet. Lyssna på kroppens egen mat- och sovklocka, utan bestämda tider eller hänsyn till andra. Undrar hur det kommer att kännas?

Jag är själv mycket nyfiken på vad jag kommer att göra av mina ensamma dagar här på ön och jag vill dela dem med dig. Jag vill skriva en liten dagbok för mig själv för att längre fram i livet minnas hur det var och jag delar mer än gärna med mig av mina dagboksanteckningar här på bloggen ❤️

Dag 1 [igår lördag]

Den vita bilen med Vincent, Patrick och mycket bagage lämnar parkeringen efter att jag kramat & pussat dem hejdå. Vi hann äta frukost & lunch tillsammans innan de åkte, men nu är de på väg hem. När bilen försvinner ut i vimlet och den livligt trafikerade vägen här utanför känner jag mig med ens vemodig & ledsen. Tomheten & ensamheten kommer över mig på en gång och jag drar ett djupt andetag. Jag blickar ut över poolen och havet lite längre fram och känner att jag vill gå till stranden. Om jag går upp till vår våning nu blir tomheten mer påtaglig, tänker jag. För alla Patricks & Vincents grejer är borta, kvar är bara en tom liten lya, mysig men tom, med endast några av mina plagg som hänger kvar i garderoben...

Jag sitter länge, länge vid stranden och blickar ut mot havet. Så det är så här det känns att vara ensam? Jag borde njuta nu, men känner lite nedstämdhet komma smygande och en längtan efter resten av familjen. Jag känner mig lite besviken på mig själv, för att jag inte förvaltar min fina gåva bättre än så här, och det har bara gått ett par timmar. Jag har fått världens möjlighet att vara för mig själv och göra vad jag vill [vilket vi inte är så vana vid i vår familj, eftersom vi kör compact living nuförtiden, var än vi bor känns det som, och vi är oftast tillsammans]. Mina första tankar i ensamheten går till Patrick & barnen. Jag ser dem framför mig och tänker på dem, en efter en...

Jag funderar på vad våra tjejer gör just nu. Det är tidig lördag morgon i Sverige och de äter kanske sin frukost, på varsitt håll i varsin stad, i varsin lägenhet, långt ifrån varandra. Längtan efter Bianca & Cornelia växer sig stark i mig [det känns så länge sen jag såg dem sist]. Jag skänker dem några varma tankar och bestämmer mig för att försöka pigga upp mig lite. Jag går till hälsobaren här vid Slow Down och beställer en Local Green shake [råpressad ananas, broccoli, grönt äpple & ingefära] och ber om extra mycket ingefära och sen njuter jag av den en lång stund. Ingefäran bränner skönt i halsen och jag känner hur gott den gör mig...

Jag sitter nog rätt länge i mina egna tankar i utebaren, för efter en tid känner jag hur baken ömmar mot den höga barstolen i trä, så jag bestämmer mig för att gå upp till oss. Det känns så tyst i den lilla våningen och jag slår på A/C:n. Jag drar fingrarna över raden med olästa pocketböcker som jag radat upp på den låga väggen mellan hallen och vår sovplats. Jag vill nog läsa något. Idag faller valet på en bok av Jojo Moyes...

Jag går ut på vår uteterass med ett stort glas kallt vatten och öppnar första sidan i boken [älskar känslan av att få påbörja en ny bok!]. Jag blir fast redan efter sidan 3 och sitter och läser i flera timmar. Jag slutar att läsa när jag inte kan se vad jag läser längre, för solen har gått ner och det blir mörkt ute. Jag lägger ifrån mig boken och går ner till restaurangen för att beställa en Caprese, det var tydligen det min kropp var sugen på ikväll. Jag tar med mig maten upp till mig och sitter i mörkret på vår terass i den varma kvällen med min utsökta mat och ett halvt glas rött [jag dricker lite rött vin nu som då eftersom det ingår i min anti-cancer kostplan som jag följer då forskning har visat att de ämnen som finns i rött vin faktiskt motverkar och förebygger cancer i kroppen! Jag kommer att dela med mig av min anti-cancer kost längre fram]

Jag sitter och lyssnar på syrsorna och kvällsljuden från vägen en bit bort. Jag konstaterar att det nog kommer att vara väldigt bra för mig det här, att vara själv i paradiset utan att följa några tider eller planer. Jag går och lägger mig tidigt, men ligger länge och lyssnar på åskan som mullrar där ute. Det blixtrar till häftigt nu & då och hela rummet lyses tillfälligt upp av blixtarna. Åskbyarna tilltar och mullret blir högre för varje gång. Plötsligt brakar det till rejält och jag hoppar nästan upp i luften av naturens krafter, det smäller till så högt, men jag är inte rädd. Jag funderar redan på vad ön kommer att bjuda mig på imorgon och mycket snart somnar jag, nöjd över första dagen...

[Bilden från Kantiang Beach är några veckor gammal, ett av våra första besök där denna resa]

Gillar

Kommentarer

Bodil
,
Känner igen mig i din känsla av ensamhet. Vi hade samma ifjol då vi körde Wilma till Stockholm. Jag blev kvar nga dagar med henne då de andra åkte hem och det var nog väldigt ba. Både Wilma och jag fick nästan ångest över tystnaden och tomheten.
Ensamma i en ny stad i ett nytt hem.
Jag kunde känna hur Wilma måste känna det sen då jag skulle åka hem. Jag skulle åka till familjen och hon skulle bli ensam kvar. De några dagarna jag var kvar med henne gav oss tid att skapa lite rutiner i ensamhet. Vi vill helst bara promenera längs vattnet och vara hemma och fixa mat o se på tv. För oss blev tryggheten att Wilma visste att då jag åker hem har hon både Bianca och Jack att ringa till.
Det är otroligt hälsosamt att vara själv. Tyvärr är vi så väldigt beroende av andra för att känna att vi trivs. Alla borde vara själv, bli van med det och kunna trivas med sitt eget sällskap.
Låter spännande att vara ensam några dagar men väldigt sällan som man kan göra det i vardagen.
Speciellt som ni bor just nu kan jag tänka mig att du väldigt gärna tänker din ”ensamhet” tillsammans med maken o då är det ju inte samma sak.
lycka till och det kommer att bli härligt o kanske ngt du börjar fodra ❤️
Jan Knuters
,
Planera utgivningen av din bok!!! Du ska naturligtvis sammanställa alla dina fantastiska små stories om hur rätt inställning och vård baserad på de senaste forskningsrönen nuförtiden botar cancer. Alla som lätt sjunker ner i missmod och uppgivenhet vid cancerbesked ska få se din lösning. Pigge V hjälper dej säkert gärna med layouten och Alexandra Torstendahl på förlaget 'The Book Affair' med utgivningen.